2014-01-28

OJ Mycket har hänt sedan jag sist skrev eller egentligen har jag inte fysiskt varit så aktiv direkt men en massa psykologisk aktivitet har jag utfört och det är en tuff period jag nu går igenom och man lär sig massor om sig själv! Att ta så  tvärslut på all kraft och energi trodde jag inte var möjligt för en vanligt frisk människa med små skavanker. Men det har jag nu blivit varse! Många faktorer som spelar in. Dels är det mina egenskaper men också yttre omständigheter som påverkat mitt tillstånd!

Det har sakta smugit sig på mig! Jag kände till en början stor frustration över saker på jobbet som jag normalt tyckt till om men som jag sedan släppt! De kvällar jag alls somnade vaknade jag med ett ryck om vad jag borde göra med olika saker på jobbet! Aldrig känna ro och välbefinnande utan ständigt ha en oro inom mig och känsla att alltid göra fel oavsett och vad som än händer är det mitt fel hela tiden och det logiska tänkandet är som bortblåst! Tål inga motgångar! Oroar mig för allt! Hör jag en ambulans så är det omedelbart någon av mina anhöriga som ska hämtas! Trafiksignalen på Radion får hjärtat att slå i 190 innan jag får veta att en olycka hänt men i annan del i vårt land! Jag glömmer bort saker jag ska göra! Jag tar fram smör för att bre en smörgås och sedan morgonen efter står smör och ost fortfarande framme jag har inte haft fokus eller minne nog att komma i håg att ställa in detta i Kylen.
Att komma ut till en igenisad bil är aldrig kul men när isen sitter som berg och gummit på vindrutetorkarna går sönder när du ska försöka bända dem från rutan och du då bara ställer dig och storgrinar och blir helt handlingsförlamad istället för att bli arg och lösa situationen i ren frustration som jag alltid gjort förr! Jag går in efter mycket om och men och  blir sen sittande gråtandes i fåtöljen en timme och kan inte röra mig!

Jag som alltid haft många bollar i luften klarar nu verkligen bara av att tänka på en sak åt gången! Jag går till Kylen, tar fram smör och ställer på ön går sedan tillbaka till kylen och hämtar pålägg för att sedan åter gå tillbaka till överskåpet på kylen för att ta ned brödet! Så omständigt och så oeffektivit men jag måste göra så för att överhuvudtaget kunna fokusera på vad jag gör! Jag kommer mig inte ens för att gå ut på promenad! Vill inte träffa någon , vill bara vara isolerad i mitt hem! Kan inte ha diskussioner om något hemma för då blir det hjärnsläpp och jag känner mig fullständigt dum i huvudet och tycker mig inte förstå och kunna någonting. Minsta småsak som händer blir stor som universum och detta är ibland svårt att begripa sig på i min ogivning.  Och jag klandrar dem inte – jag är ju inte som förr och jag har nojjor mm. Jag har dock en mycket bra Man som jag går till för samtal på Previa! Han är jättebra att prata med och ger mig långsamt självförtroendet och självkänsla tillbaka. Han lockar fram saker jag är bra på och egenskaper jag ska vårda men också vilka egenskaper jag borde försöka tona ned alternativt förstärka. Jag har också en mycket bra läkare på Previa som hjälper mig och som respekterar mig och är ett enormt stöd för mig!

Jag börjar alltså sakta komma tillbaka till livet. Jag är trygg och bekväm med mina närmaste anhöriga och vissa utvalda vänner! Vissa vänner orkar jag / vågar jag ännu inte kontakta.  Men trots detta har jag ändå ibland dagar som jag vill förrinta. För bara några dagar sedan var jag på ICA Maxi Erikslund och när jag handlat klart och går ut så hittar jag inte min bil! Vart den var parkerad hade jag ingen aning om! Å efter ca 5 minuters letande börjar jag storgråta på parkeringen och fick då hjälp av en herre att hitta bilen. Den var parkerad på ett helt annat ställe än vad jag minns att jag ställt den! Å detta gör att jag blir alldeles förtvivlad och släpper det inte förrän efter ett par timmar hemma!

Vi var bjudna till svärföräldrarna och ett par goda vänner till dem var också medbjudna – Jag har träffat de flera ggr och inte haft några problem att prata med dem men nu var jag så nervös innan jag träffade dem och även under kvällen kännde jag en känsla av ångestliknande symtom. Känner att jag är på min vakt hela tiden! Och försöker hitta en väg ut alltid om paniken skulle komma.

Tobias gör mig lugn och jag har på allvar släppt min minsta oro för honom. Han är 23 och behöver verkligen inte rapportera till mig vad han ska göra varje dag och inte heller meddela sig att han mår bra och så jämt! Och i och med detta är jag lugnare med honom och de smittar nog av sig på honom. Han och jag var på Bio förra lördagen och det gick jättebra! Så han får mig lugn och trygg liksom Johnny också får. Så jag är lyckligt lottad som har dessa två lugna killar vid min sida.

Flera av mina kollegor hjälper och stöttar mig enormt medans andra inte alls förstår. Jag har en förstående chef som till mig ger tydlig signal om att jag är viktig och att det är viktigt att jag får möjlighet till lugn och harmoni och hitta tillbaka till mig själv! Att jag tappat all min kraft och energi beror på många saker. Mycket är det mina tandoperationer där jag inte varit sjukskriven knappt och aldrig hunnit läkt emellan.  Dels är det också en ständig oro för ekonomin i och med dyra operationer samt studielån för Johnny och Tobias. Både Johnny och Tobias är nu klara med studier och har börjat sina jobb och därmed också får normala löner igen! Det är en enorm lättnad. Men en stor anledning har faktiskt med jobbet att göra, Jag tar för mycket ansvar bl a och det tär på mig. Många frågor om jag är på rätt plats och om jag gör rätt saker och sen börjar jag också känna åldersnojja! Snart 50 år och det skrämmer mig jättemycket ! Jag tycker nyss jag blivit vuxen och det är så mycket jag vill göra men inte har gjort ännu! OJ hur ska jag hinna?!

Nåja en dag i taget så ska det här bli bra också bara jag på allvar börjar tänka på att göra allt lite lugnare! Kunskapen och komptensen har jag.

Så jag är nu på väg tillbaka till livet å det käns skönt men jag vet att jag har mycket kvar!

 

 

En reaktion på “2014-01-28

  1. Ulla-Britt Eriksson

    Hej vännen
    Jag önskar Dig lycka till av hela mitt <3, hat så gott Du kan
    kram Ubbi

Kommentarer inaktiverade.